Minns ni filmen "Gone in 60 seconds" där Nicolas Cage ska stjäla 50 lyxbilar på tre dagar? Nu har Elon Musk lyckats stjäla ett betydligt större aktieägarvärde från Tesla på rekordtid, helt själv utan stuntchaufförer eller trickfilmning. Och alla Teslafans kan inget annat göra än att hjälplöst se på medan deras favoritvarumärke kraschlandar likt en tidig testversion av en SpaceX-raket.
Det senaste månaderna har Elon Musks twittrande (ursäkta, X:ande) och flirtande med politiska gränser fått fler än bara en miljömedveten hipster i Kalifornien att sätta sin ekologiska havrelatte i halsen. Aktiekursen har störtdykt med över 50 procent från toppnivåerna i december 2024, något som visar exakt hur viktiga de emotionella kärnvärdena är för ett varumärke – trots att de inte har det minsta att göra med produktens kvalitet och prestanda.
Att köpa en Tesla har aldrig bara handlat om bilar. Det har från allra första stund handlat om en känsla, en symbol, en biljett till framtiden där man både kan rädda planeten och imponera på grannarna. Men plötsligt är symbolen kopplad till en excentrisk miljardär som på sin egen plattform X vräker ut sig kryptiska inlägg om allt från vaccin till yttrandefrihet, och som minglar i politiska miljöer som känns lika fräscha som en bensinslukande V8.
Det är här historien blir riktigt intressant. Eller smärtsam om du är en av Teslas aktieägare eller äger bilen ifråga. Produkterna är fortfarande lika fantastiska. Bilarna är snabba, tekniken är banbrytande och laddnätverket är fortfarande världsledande. Priset är det inte heller något större fel på. Men vem bryr sig om det när Musk istället levererar PR-skandaler snabbare än fabriken i Fremont bygger bilar? Istället försöker förtvivlade Teslaägare ursäkta och distansera sig med dekaler i stil med ”I bought this car before Elon went crazy.”
Känslor bygger varumärken, och just nu känns Tesla mindre som framtidens räddning och mer som den där pinsamma släktingen på släktmiddagarna. Han (japp, oftast en han) som pratar lite för högt och lite för mycket politik efter tredje snapsen.
Så, vad kan vi lära oss av Teslas börsslakt? Kanske främst att emotionella kärnvärden är svåra och tidsödande att bygga upp, men går att rasera på rekordtid om ansiktet utåt väljer att koppla på sin tveksamt fungerande mentala autopilot och köra rakt in i en PR-mässig betongvägg.
Med det sagt, det återstår att se om och när Tesla som produkt och varumärke kan frigöra sig från sin storägare och långsamt börja återuppbyggnaden av kundernas och aktieägarnas förtroende. En sak är säker, det kommer att ta betydligt längre tid än 60 sekunder.
Minns ni filmen "Gone in 60 seconds" där Nicolas Cage ska stjäla 50 lyxbilar på tre dagar? Nu har Elon Musk lyckats stjäla ett betydligt större aktieägarvärde från Tesla på rekordtid, helt själv utan stuntchaufförer eller trickfilmning. Och alla Teslafans kan inget annat göra än att hjälplöst se på medan deras favoritvarumärke kraschlandar likt en tidig testversion av en SpaceX-raket.
Det senaste månaderna har Elon Musks twittrande (ursäkta, X:ande) och flirtande med politiska gränser fått fler än bara en miljömedveten hipster i Kalifornien att sätta sin ekologiska havrelatte i halsen. Aktiekursen har störtdykt med över 50 procent från toppnivåerna i december 2024, något som visar exakt hur viktiga de emotionella kärnvärdena är för ett varumärke – trots att de inte har det minsta att göra med produktens kvalitet och prestanda.
Att köpa en Tesla har aldrig bara handlat om bilar. Det har från allra första stund handlat om en känsla, en symbol, en biljett till framtiden där man både kan rädda planeten och imponera på grannarna. Men plötsligt är symbolen kopplad till en excentrisk miljardär som på sin egen plattform X vräker ut sig kryptiska inlägg om allt från vaccin till yttrandefrihet, och som minglar i politiska miljöer som känns lika fräscha som en bensinslukande V8.
Det är här historien blir riktigt intressant. Eller smärtsam om du är en av Teslas aktieägare eller äger bilen ifråga. Produkterna är fortfarande lika fantastiska. Bilarna är snabba, tekniken är banbrytande och laddnätverket är fortfarande världsledande. Priset är det inte heller något större fel på. Men vem bryr sig om det när Musk istället levererar PR-skandaler snabbare än fabriken i Fremont bygger bilar? Istället försöker förtvivlade Teslaägare ursäkta och distansera sig med dekaler i stil med ”I bought this car before Elon went crazy.”
Känslor bygger varumärken, och just nu känns Tesla mindre som framtidens räddning och mer som den där pinsamma släktingen på släktmiddagarna. Han (japp, oftast en han) som pratar lite för högt och lite för mycket politik efter tredje snapsen.
Så, vad kan vi lära oss av Teslas börsslakt? Kanske främst att emotionella kärnvärden är svåra och tidsödande att bygga upp, men går att rasera på rekordtid om ansiktet utåt väljer att koppla på sin tveksamt fungerande mentala autopilot och köra rakt in i en PR-mässig betongvägg.
Med det sagt, det återstår att se om och när Tesla som produkt och varumärke kan frigöra sig från sin storägare och långsamt börja återuppbyggnaden av kundernas och aktieägarnas förtroende. En sak är säker, det kommer att ta betydligt längre tid än 60 sekunder.
Minns ni filmen "Gone in 60 seconds" där Nicolas Cage ska stjäla 50 lyxbilar på tre dagar? Nu har Elon Musk lyckats stjäla ett betydligt större aktieägarvärde från Tesla på rekordtid, helt själv utan stuntchaufförer eller trickfilmning. Och alla Teslafans kan inget annat göra än att hjälplöst se på medan deras favoritvarumärke kraschlandar likt en tidig testversion av en SpaceX-raket.
Det senaste månaderna har Elon Musks twittrande (ursäkta, X:ande) och flirtande med politiska gränser fått fler än bara en miljömedveten hipster i Kalifornien att sätta sin ekologiska havrelatte i halsen. Aktiekursen har störtdykt med över 50 procent från toppnivåerna i december 2024, något som visar exakt hur viktiga de emotionella kärnvärdena är för ett varumärke – trots att de inte har det minsta att göra med produktens kvalitet och prestanda.
Att köpa en Tesla har aldrig bara handlat om bilar. Det har från allra första stund handlat om en känsla, en symbol, en biljett till framtiden där man både kan rädda planeten och imponera på grannarna. Men plötsligt är symbolen kopplad till en excentrisk miljardär som på sin egen plattform X vräker ut sig kryptiska inlägg om allt från vaccin till yttrandefrihet, och som minglar i politiska miljöer som känns lika fräscha som en bensinslukande V8.
Det är här historien blir riktigt intressant. Eller smärtsam om du är en av Teslas aktieägare eller äger bilen ifråga. Produkterna är fortfarande lika fantastiska. Bilarna är snabba, tekniken är banbrytande och laddnätverket är fortfarande världsledande. Priset är det inte heller något större fel på. Men vem bryr sig om det när Musk istället levererar PR-skandaler snabbare än fabriken i Fremont bygger bilar? Istället försöker förtvivlade Teslaägare ursäkta och distansera sig med dekaler i stil med ”I bought this car before Elon went crazy.”
Känslor bygger varumärken, och just nu känns Tesla mindre som framtidens räddning och mer som den där pinsamma släktingen på släktmiddagarna. Han (japp, oftast en han) som pratar lite för högt och lite för mycket politik efter tredje snapsen.
Så, vad kan vi lära oss av Teslas börsslakt? Kanske främst att emotionella kärnvärden är svåra och tidsödande att bygga upp, men går att rasera på rekordtid om ansiktet utåt väljer att koppla på sin tveksamt fungerande mentala autopilot och köra rakt in i en PR-mässig betongvägg.
Med det sagt, det återstår att se om och när Tesla som produkt och varumärke kan frigöra sig från sin storägare och långsamt börja återuppbyggnaden av kundernas och aktieägarnas förtroende. En sak är säker, det kommer att ta betydligt längre tid än 60 sekunder.
Det är fascinerande hur ofta det förflutna används som snuttefilt när framtiden känns obekväm. Ahmed Zaki Yamani, legendarisk f.d. oljeminister i Saudiarabien, konstaterade redan på 1990-talet att stenåldern inte tog slut på grund av stenbrist. Den tog slut för att vi hittade något bättre. Det borde vara en självklar läxa för alla insnöade nationalekonomer, industrimagnater, aktivistinvesterare, högerbloggare och populistpolitiker, men citatet tolkas alltjämt som en kuriositet i stället för ett strategiskt vägskäl.
När backspegeln blir frontkamera Världen står bokstavligen i brand och ändå ser vi just nu en återkomst av fossilromantiken. Direktreduktion av järnmalm med vätgas förlöjligas, vindkraft kallas fula fläktparker och subventionshaveri medan Northvolts kollaps används som bevis för att hela den gröna omställningen är ett luftslott. Argumentationen är vilseledande. Northvolt kraschade inte för att batterier är en dålig idé, utan för att bolaget agerade som om kapital, kompetens och kapacitet var oändligt. Ett strategiskt haveri som lika gärna kunde drabbat vilket traditionellt industriprojekt som helst.
Samtidigt göder EU ett protektionistiskt självbedrägeri med importtullar för kinesiska elbilar på mellan 17 och strax över 45 procent. Det står ganska klart att man inte löser ett teknikhandikapp med tullar; man förlänger bara den oundvikliga omställningen genom att fortsätta bygga 1900-talsprodukter för en världsmarknad som redan befinner sig en bra bit in på 2020-talet.
Misslyckandet från 1971 är Facit Liknelsen med det svenska industrihaveriet Facit är slående. Företaget och kronjuvelen inom svensk, mekanisk ingenjörskonst var en gång störst i världen på mekaniska räknemaskiner. 1971 lanserade Japanska Sharp en elektronisk, handhållen och batteridriven, räknemaskin som slog Facits stålmekanik på alla punkter. Men istället för att se elektronik som en framtida teknik och ett hot, såg ledningen det som en nischprodukt – och försökte istället förfina sina mekaniska maskiner. Två år senare var Facit historia. Inte för att världen saknade kugghjul, utan för att kunderna slutade fråga efter dem.
Fossilvurmarna tycks mena att stål, cement och flygresor aldrig kan bli klimatsmarta och att den teknik vi har idag – och haft i generationer – är utvecklingens gyllene krona. Det är en häpnadsväckande historielös position. Innovationer tar alltid sin början i någonting dyrt, klumpigt och ofullständigt – tills någon löser ekvationen och gör dem oumbärliga.
Efterfrågan gör utvecklingskurvan exponentiell Ta laddtider för elbilar som ett exempel. För fem år sedan var 30 minuter från 10 till 80 procents laddning ett ingenjörsmirakel. Nu visar kinesiska biltillverkaren BYD på fälttester där megawattladdning ger 40 mil på fem minuter. Batteritillverkaren CATL kontrar med Shenxing-batterier som ger 52 mil på lika kort tid. Koreanska Samsung SDI skissar på solid-state-paket med 100 mils räckvidd och nio minuters laddning, medan Toyota siktar på liknande siffror i serieproduktion 2027. Visst kan man raljera över företagens pressmeddelanden, men utvecklingskurvan är bara linjär tills den plötsligt blir exponentiell.
Och märk väl batteriutvecklingen och materialskiftet: kinesiska BYD och CATL satsar på litium-järnfosfat med mangan, som i princip fria från dyra, politiskt tveksamma och försörjningskänsliga metaller. När råvaruargumentet faller, vad återstår då av kritiken?
En 17-årings långfinger åt det reaktionära Om någon tvivlar på att nyfikenhet slår cynism, är det bara att kolla in Robert Sansone. Den 17-årige amerikanske gymnasieeleven har byggt en prototyp till en elmotor som är fri från sällsynta jordartsmetaller och med 39 procent högre vridmoment än dagens synkronmotorer. Han har inte tillgång till några miljardsubventioner, men driver ändå fram en lösning som kan kapa både kostnad och klimatavtryck. Som dessutom är effektivare och bättre än dagens motorer.
Återigen upprepar sig alltså historien. Innovationen kommer ofta från oväntat håll och underminerar hela värdekedjor över en natt. Där styrelse och koncernledningen på Facit ignorerade kiselchippen, står den traditionella bilindustrin nästan lika handfallna inför elektriska drivlinor, nya motortopologier och additive manufacturing.
Inte slutet, inte ens början på slutet… Det krävs ingen djupare efterforskning eller ett strålande intellekt för att inse att ingen era tar slut för att en råvara tar slut eller ett teknikparadigm slutar fungera; den tar slut när en smartare lösning blir billigare, bättre eller bådadera. Vi har redan passerat den punkt där förnybar el är billigare än fossil i stora delar av världen. Batteritekniken jagar samma brytpunkt. När det inträffar kommer kommer det bli riktigt kämpigt att argumentera för och försvara fossilteknologier.
Så nästa gång någon självgod bakåtsträvare triumferande pekar på ett enskilt haveri – Northvolt eller annat – fråga om de verkligen vill sätta hela sin trovärdighet runt den industriella framtiden på ett kort, där utfallet redan historiskt visat sig oundvikligt. För de som äger stora visioner och driver fram nya lösningar kanske famlar ibland, men de går åtminstone framåt.
Jenny Andersson Eman var med och startade Formsmedjan 2008 och jobbade här fram till 2017. Efter åtta år som kommunikatör hos Bodenbo återvänder hon nu till Formsmedjan som projektledare och strateg.
-Det känns som att komma hem igen, säger Jenny med ett leende.
Jenny har haft stor betydelse för Formsmedjans utveckling. Redan under sin utbildning till industriell designer vid LTU gjorde hon sitt examensarbete hos det anrika skomakeri- och skinnhantverkarföretaget Kero. Ett samarbete som resulterade i att Kero blev Formsmedjans allra första kund.
-Något som utmärker Formsmedjan och som är ett kvalitetstecken i sig, är att byrån har väldigt långsiktiga kundrelationer. Kero är fortfarande kund efter mer än 15 år, säger Jenny.
Med Jennys återkomst kommer Formsmedjan att ha stor nytta av hennes erfarenhet och nya idéer, som kommer att stärka byråns utvecklingsarbete och kundrelationer ytterligare.
-När man har varit borta ett tag ser man på verksamheten med nya ögon. Jag hoppas kunna bidra med lite nya förslag och starta några spännande utvecklingsprojekt.
Formsmedjan har fått tillfällig förstärkning av praktikanterna Sara och Natalia, som är mitt uppe i sin tvååriga utbildning inom digital marknadsföring på IHM Business School.
–Vi har fått arbeta mycket med Google Ads och Google Analytics och hur systemen fungerar. Det har varit väldigt lärorikt, säger Sara och får medhåll av Natalia:
–Även efter kurserna på skolan i Google Ads finns det mycket att lära. Då är det jättebra att sitta nära och arbeta tillsammans med Pablo, han är duktig på det.
Både Sara och Natalia tycker att de på Formsmedjan har haft mycket nytta av kursen i medieplanering där de fick känna på hur man arbetar med kreativitet och strategiskt tänkande.
–På Formsmedjan har vi verkligen fått chansen att arbeta med kommunikation i ett helhetsperspektiv, med strategi och planering, samtidigt som vi har fått fördjupa oss i de digitala verktygen, berättar Sara.
–Jag har bland annat fått sitta med Christoffer och lägga upp grunden för en kunds varumärkesstrategiska modell. Det var jätteintressant, säger Natalia.
Och till några som går en utbildning i digital kommunikation är frågan given: vad trendar och kommer bli viktigt gällande digital kommunikation om tio år?
–AI så klart. Den tar plats överallt nu. Men än så länge behövs människan där och kontrollerar. TikTok kommer bli en allt viktigare marknadsföringskanal med sina reels, spår Sara.
Natalia håller med men hoppas att utvecklingen går åt ett annat håll.
–Det här ständiga bombarderandet av splittrad information är inte bra för våra hjärnors utveckling. Vi måste kunna reflektera, tänka och analysera också. Vi får inte fastna i den där 15-sekunders-fällan.
Det är fascinerande hur ofta det förflutna används som snuttefilt när framtiden känns obekväm. Ahmed Zaki Yamani, legendarisk f.d. oljeminister i Saudiarabien, konstaterade redan på 1990-talet att stenåldern inte tog slut på grund av stenbrist. Den tog slut för att vi hittade något bättre. Det borde vara en självklar läxa för alla insnöade nationalekonomer, industrimagnater, aktivistinvesterare, högerbloggare och populistpolitiker, men citatet tolkas alltjämt som en kuriositet i stället för ett strategiskt vägskäl.
När backspegeln blir frontkamera Världen står bokstavligen i brand och ändå ser vi just nu en återkomst av fossilromantiken. Direktreduktion av järnmalm med vätgas förlöjligas, vindkraft kallas fula fläktparker och subventionshaveri medan Northvolts kollaps används som bevis för att hela den gröna omställningen är ett luftslott. Argumentationen är vilseledande. Northvolt kraschade inte för att batterier är en dålig idé, utan för att bolaget agerade som om kapital, kompetens och kapacitet var oändligt. Ett strategiskt haveri som lika gärna kunde drabbat vilket traditionellt industriprojekt som helst.
Samtidigt göder EU ett protektionistiskt självbedrägeri med importtullar för kinesiska elbilar på mellan 17 och strax över 45 procent. Det står ganska klart att man inte löser ett teknikhandikapp med tullar; man förlänger bara den oundvikliga omställningen genom att fortsätta bygga 1900-talsprodukter för en världsmarknad som redan befinner sig en bra bit in på 2020-talet.
Misslyckandet från 1971 är Facit Liknelsen med det svenska industrihaveriet Facit är slående. Företaget och kronjuvelen inom svensk, mekanisk ingenjörskonst var en gång störst i världen på mekaniska räknemaskiner. 1971 lanserade Japanska Sharp en elektronisk, handhållen och batteridriven, räknemaskin som slog Facits stålmekanik på alla punkter. Men istället för att se elektronik som en framtida teknik och ett hot, såg ledningen det som en nischprodukt – och försökte istället förfina sina mekaniska maskiner. Två år senare var Facit historia. Inte för att världen saknade kugghjul, utan för att kunderna slutade fråga efter dem.
Fossilvurmarna tycks mena att stål, cement och flygresor aldrig kan bli klimatsmarta och att den teknik vi har idag – och haft i generationer – är utvecklingens gyllene krona. Det är en häpnadsväckande historielös position. Innovationer tar alltid sin början i någonting dyrt, klumpigt och ofullständigt – tills någon löser ekvationen och gör dem oumbärliga.
Efterfrågan gör utvecklingskurvan exponentiell Ta laddtider för elbilar som ett exempel. För fem år sedan var 30 minuter från 10 till 80 procents laddning ett ingenjörsmirakel. Nu visar kinesiska biltillverkaren BYD på fälttester där megawattladdning ger 40 mil på fem minuter. Batteritillverkaren CATL kontrar med Shenxing-batterier som ger 52 mil på lika kort tid. Koreanska Samsung SDI skissar på solid-state-paket med 100 mils räckvidd och nio minuters laddning, medan Toyota siktar på liknande siffror i serieproduktion 2027. Visst kan man raljera över företagens pressmeddelanden, men utvecklingskurvan är bara linjär tills den plötsligt blir exponentiell.
Och märk väl batteriutvecklingen och materialskiftet: kinesiska BYD och CATL satsar på litium-järnfosfat med mangan, som i princip fria från dyra, politiskt tveksamma och försörjningskänsliga metaller. När råvaruargumentet faller, vad återstår då av kritiken?
En 17-årings långfinger åt det reaktionära Om någon tvivlar på att nyfikenhet slår cynism, är det bara att kolla in Robert Sansone. Den 17-årige amerikanske gymnasieeleven har byggt en prototyp till en elmotor som är fri från sällsynta jordartsmetaller och med 39 procent högre vridmoment än dagens synkronmotorer. Han har inte tillgång till några miljardsubventioner, men driver ändå fram en lösning som kan kapa både kostnad och klimatavtryck. Som dessutom är effektivare och bättre än dagens motorer.
Återigen upprepar sig alltså historien. Innovationen kommer ofta från oväntat håll och underminerar hela värdekedjor över en natt. Där styrelse och koncernledningen på Facit ignorerade kiselchippen, står den traditionella bilindustrin nästan lika handfallna inför elektriska drivlinor, nya motortopologier och additive manufacturing.
Inte slutet, inte ens början på slutet… Det krävs ingen djupare efterforskning eller ett strålande intellekt för att inse att ingen era tar slut för att en råvara tar slut eller ett teknikparadigm slutar fungera; den tar slut när en smartare lösning blir billigare, bättre eller bådadera. Vi har redan passerat den punkt där förnybar el är billigare än fossil i stora delar av världen. Batteritekniken jagar samma brytpunkt. När det inträffar kommer kommer det bli riktigt kämpigt att argumentera för och försvara fossilteknologier.
Så nästa gång någon självgod bakåtsträvare triumferande pekar på ett enskilt haveri – Northvolt eller annat – fråga om de verkligen vill sätta hela sin trovärdighet runt den industriella framtiden på ett kort, där utfallet redan historiskt visat sig oundvikligt. För de som äger stora visioner och driver fram nya lösningar kanske famlar ibland, men de går åtminstone framåt.
Jenny Andersson Eman var med och startade Formsmedjan 2008 och jobbade här fram till 2017. Efter åtta år som kommunikatör hos Bodenbo återvänder hon nu till Formsmedjan som projektledare och strateg.
-Det känns som att komma hem igen, säger Jenny med ett leende.
Jenny har haft stor betydelse för Formsmedjans utveckling. Redan under sin utbildning till industriell designer vid LTU gjorde hon sitt examensarbete hos det anrika skomakeri- och skinnhantverkarföretaget Kero. Ett samarbete som resulterade i att Kero blev Formsmedjans allra första kund.
-Något som utmärker Formsmedjan och som är ett kvalitetstecken i sig, är att byrån har väldigt långsiktiga kundrelationer. Kero är fortfarande kund efter mer än 15 år, säger Jenny.
Med Jennys återkomst kommer Formsmedjan att ha stor nytta av hennes erfarenhet och nya idéer, som kommer att stärka byråns utvecklingsarbete och kundrelationer ytterligare.
-När man har varit borta ett tag ser man på verksamheten med nya ögon. Jag hoppas kunna bidra med lite nya förslag och starta några spännande utvecklingsprojekt.
Formsmedjan har fått tillfällig förstärkning av praktikanterna Sara och Natalia, som är mitt uppe i sin tvååriga utbildning inom digital marknadsföring på IHM Business School.
–Vi har fått arbeta mycket med Google Ads och Google Analytics och hur systemen fungerar. Det har varit väldigt lärorikt, säger Sara och får medhåll av Natalia:
–Även efter kurserna på skolan i Google Ads finns det mycket att lära. Då är det jättebra att sitta nära och arbeta tillsammans med Pablo, han är duktig på det.
Både Sara och Natalia tycker att de på Formsmedjan har haft mycket nytta av kursen i medieplanering där de fick känna på hur man arbetar med kreativitet och strategiskt tänkande.
–På Formsmedjan har vi verkligen fått chansen att arbeta med kommunikation i ett helhetsperspektiv, med strategi och planering, samtidigt som vi har fått fördjupa oss i de digitala verktygen, berättar Sara.
–Jag har bland annat fått sitta med Christoffer och lägga upp grunden för en kunds varumärkesstrategiska modell. Det var jätteintressant, säger Natalia.
Och till några som går en utbildning i digital kommunikation är frågan given: vad trendar och kommer bli viktigt gällande digital kommunikation om tio år?
–AI så klart. Den tar plats överallt nu. Men än så länge behövs människan där och kontrollerar. TikTok kommer bli en allt viktigare marknadsföringskanal med sina reels, spår Sara.
Natalia håller med men hoppas att utvecklingen går åt ett annat håll.
–Det här ständiga bombarderandet av splittrad information är inte bra för våra hjärnors utveckling. Vi måste kunna reflektera, tänka och analysera också. Vi får inte fastna i den där 15-sekunders-fällan.
Minns ni filmen "Gone in 60 seconds" där Nicolas Cage ska stjäla 50 lyxbilar på tre dagar? Nu har Elon Musk lyckats stjäla ett betydligt större aktieägarvärde från Tesla på rekordtid, helt själv utan stuntchaufförer eller trickfilmning. Och alla Teslafans kan inget annat göra än att hjälplöst se på medan deras favoritvarumärke kraschlandar likt en tidig testversion av en SpaceX-raket.
Det senaste månaderna har Elon Musks twittrande (ursäkta, X:ande) och flirtande med politiska gränser fått fler än bara en miljömedveten hipster i Kalifornien att sätta sin ekologiska havrelatte i halsen. Aktiekursen har störtdykt med över 50 procent från toppnivåerna i december 2024, något som visar exakt hur viktiga de emotionella kärnvärdena är för ett varumärke – trots att de inte har det minsta att göra med produktens kvalitet och prestanda.
Att köpa en Tesla har aldrig bara handlat om bilar. Det har från allra första stund handlat om en känsla, en symbol, en biljett till framtiden där man både kan rädda planeten och imponera på grannarna. Men plötsligt är symbolen kopplad till en excentrisk miljardär som på sin egen plattform X vräker ut sig kryptiska inlägg om allt från vaccin till yttrandefrihet, och som minglar i politiska miljöer som känns lika fräscha som en bensinslukande V8.
Det är här historien blir riktigt intressant. Eller smärtsam om du är en av Teslas aktieägare eller äger bilen ifråga. Produkterna är fortfarande lika fantastiska. Bilarna är snabba, tekniken är banbrytande och laddnätverket är fortfarande världsledande. Priset är det inte heller något större fel på. Men vem bryr sig om det när Musk istället levererar PR-skandaler snabbare än fabriken i Fremont bygger bilar? Istället försöker förtvivlade Teslaägare ursäkta och distansera sig med dekaler i stil med ”I bought this car before Elon went crazy.”
Känslor bygger varumärken, och just nu känns Tesla mindre som framtidens räddning och mer som den där pinsamma släktingen på släktmiddagarna. Han (japp, oftast en han) som pratar lite för högt och lite för mycket politik efter tredje snapsen.
Så, vad kan vi lära oss av Teslas börsslakt? Kanske främst att emotionella kärnvärden är svåra och tidsödande att bygga upp, men går att rasera på rekordtid om ansiktet utåt väljer att koppla på sin tveksamt fungerande mentala autopilot och köra rakt in i en PR-mässig betongvägg.
Med det sagt, det återstår att se om och när Tesla som produkt och varumärke kan frigöra sig från sin storägare och långsamt börja återuppbyggnaden av kundernas och aktieägarnas förtroende. En sak är säker, det kommer att ta betydligt längre tid än 60 sekunder.
Minns ni filmen "Gone in 60 seconds" där Nicolas Cage ska stjäla 50 lyxbilar på tre dagar? Nu har Elon Musk lyckats stjäla ett betydligt större aktieägarvärde från Tesla på rekordtid, helt själv utan stuntchaufförer eller trickfilmning. Och alla Teslafans kan inget annat göra än att hjälplöst se på medan deras favoritvarumärke kraschlandar likt en tidig testversion av en SpaceX-raket.
Det senaste månaderna har Elon Musks twittrande (ursäkta, X:ande) och flirtande med politiska gränser fått fler än bara en miljömedveten hipster i Kalifornien att sätta sin ekologiska havrelatte i halsen. Aktiekursen har störtdykt med över 50 procent från toppnivåerna i december 2024, något som visar exakt hur viktiga de emotionella kärnvärdena är för ett varumärke – trots att de inte har det minsta att göra med produktens kvalitet och prestanda.
Att köpa en Tesla har aldrig bara handlat om bilar. Det har från allra första stund handlat om en känsla, en symbol, en biljett till framtiden där man både kan rädda planeten och imponera på grannarna. Men plötsligt är symbolen kopplad till en excentrisk miljardär som på sin egen plattform X vräker ut sig kryptiska inlägg om allt från vaccin till yttrandefrihet, och som minglar i politiska miljöer som känns lika fräscha som en bensinslukande V8.
Det är här historien blir riktigt intressant. Eller smärtsam om du är en av Teslas aktieägare eller äger bilen ifråga. Produkterna är fortfarande lika fantastiska. Bilarna är snabba, tekniken är banbrytande och laddnätverket är fortfarande världsledande. Priset är det inte heller något större fel på. Men vem bryr sig om det när Musk istället levererar PR-skandaler snabbare än fabriken i Fremont bygger bilar? Istället försöker förtvivlade Teslaägare ursäkta och distansera sig med dekaler i stil med ”I bought this car before Elon went crazy.”
Känslor bygger varumärken, och just nu känns Tesla mindre som framtidens räddning och mer som den där pinsamma släktingen på släktmiddagarna. Han (japp, oftast en han) som pratar lite för högt och lite för mycket politik efter tredje snapsen.
Så, vad kan vi lära oss av Teslas börsslakt? Kanske främst att emotionella kärnvärden är svåra och tidsödande att bygga upp, men går att rasera på rekordtid om ansiktet utåt väljer att koppla på sin tveksamt fungerande mentala autopilot och köra rakt in i en PR-mässig betongvägg.
Med det sagt, det återstår att se om och när Tesla som produkt och varumärke kan frigöra sig från sin storägare och långsamt börja återuppbyggnaden av kundernas och aktieägarnas förtroende. En sak är säker, det kommer att ta betydligt längre tid än 60 sekunder.
