Den gröna förnekelsen

Det är fascinerande hur ofta det förflutna används som snuttefilt när framtiden känns obekväm. Ahmed Zaki Yamani, legendarisk f.d. oljeminister i Saudiarabien, konstaterade redan på 1990-talet att stenåldern inte tog slut på grund av stenbrist. Den tog slut för att vi hittade något bättre. Det borde vara en självklar läxa för alla insnöade nationalekonomer, industrimagnater, aktivistinvesterare, högerbloggare och populistpolitiker, men citatet tolkas alltjämt som en kuriositet i stället för ett strategiskt vägskäl. 

När backspegeln blir frontkamera
Världen står bokstavligen i brand och ändå ser vi just nu en återkomst av fossilromantiken. Direktreduktion av järnmalm med vätgas förlöjligas, vindkraft kallas fula fläktparker och subventionshaveri medan Northvolts kollaps används som bevis för att hela den gröna omställningen är ett luftslott. Argumentationen är vilseledande. Northvolt kraschade inte för att batterier är en dålig idé, utan för att bolaget agerade som om kapital, kompetens och kapacitet var oändligt. Ett strategiskt haveri som lika gärna kunde drabbat vilket traditionellt industriprojekt som helst.

Samtidigt göder EU ett protektionistiskt självbedrägeri med importtullar för kinesiska elbilar på mellan 17 och strax över 45 procent. Det står ganska klart att man inte löser ett teknikhandikapp med tullar; man förlänger bara den oundvikliga omställningen genom att fortsätta bygga 1900-talsprodukter för en världsmarknad som redan befinner sig en bra bit in på 2020-talet.

Misslyckandet från 1971 är Facit
Liknelsen med det svenska industrihaveriet Facit är slående. Företaget och kronjuvelen inom svensk, mekanisk ingenjörskonst var en gång störst i världen på mekaniska räknemaskiner. 1971 lanserade Japanska Sharp en elektronisk, handhållen och batteridriven, räknemaskin som slog Facits stålmekanik på alla punkter. Men istället för att se elektronik som en framtida teknik och ett hot, såg ledningen det som en nischprodukt – och försökte istället förfina sina mekaniska maskiner. Två år senare var Facit historia. Inte för att världen saknade kugghjul, utan för att kunderna slutade fråga efter dem.

Fossilvurmarna tycks mena att stål, cement och flygresor aldrig kan bli klimatsmarta och att den teknik vi har idag – och haft i generationer – är utvecklingens gyllene krona. Det är en häpnadsväckande historielös position. Innovationer tar alltid sin början i någonting dyrt, klumpigt och ofullständigt – tills någon löser ekvationen och gör dem oumbärliga.

Efterfrågan gör utvecklingskurvan exponentiell
Ta laddtider för elbilar som ett exempel. För fem år sedan var 30 minuter från 10 till 80 procents laddning ett ingenjörsmirakel. Nu visar kinesiska biltillverkaren BYD på fälttester där megawattladdning ger 40 mil på fem minuter. Batteritillverkaren CATL kontrar med Shenxing-batterier som ger 52 mil på lika kort tid. Koreanska Samsung SDI skissar på solid-state-paket med 100 mils räckvidd och nio minuters laddning, medan Toyota siktar på liknande siffror i serieproduktion 2027. Visst kan man raljera över företagens pressmeddelanden, men utvecklingskurvan är bara linjär tills den plötsligt blir exponentiell.

Och märk väl batteriutvecklingen och materialskiftet: kinesiska BYD och CATL satsar på litium-järnfosfat med mangan, som i princip fria från dyra, politiskt tveksamma och försörjningskänsliga metaller. När råvaruargumentet faller, vad återstår då av kritiken?

En 17-årings långfinger åt det reaktionära
Om någon tvivlar på att nyfikenhet slår cynism, är det bara att kolla in Robert Sansone. Den 17-årige amerikanske gymnasieeleven har byggt en prototyp till en elmotor som är fri från sällsynta jordartsmetaller och med 39 procent högre vridmoment än dagens synkronmotorer. Han har inte tillgång till några miljardsubventioner, men driver ändå fram en lösning som kan kapa både kostnad och klimatavtryck. Som dessutom är effektivare och bättre än dagens motorer.

Återigen upprepar sig alltså historien. Innovationen kommer ofta från oväntat håll och underminerar hela värdekedjor över en natt. Där styrelse och koncernledningen på Facit ignorerade kiselchippen, står den traditionella bilindustrin nästan lika handfallna inför elektriska drivlinor, nya motortopologier och additive manufacturing.

Inte slutet, inte ens början på slutet… 
Det krävs ingen djupare efterforskning eller ett strålande intellekt för att inse att ingen era tar slut för att en råvara tar slut eller ett teknikparadigm slutar fungera; den tar slut när en smartare lösning blir billigare, bättre eller bådadera. Vi har redan passerat den punkt där förnybar el är billigare än fossil i stora delar av världen. Batteritekniken jagar samma brytpunkt. När det inträffar kommer kommer det bli riktigt kämpigt att argumentera för och försvara fossilteknologier.

Så nästa gång någon självgod bakåtsträvare triumferande pekar på ett enskilt haveri – Northvolt eller annat – fråga om de verkligen vill sätta hela sin trovärdighet runt den industriella framtiden på ett kort, där utfallet redan historiskt visat sig oundvikligt. För de som äger stora visioner och driver fram nya lösningar kanske famlar ibland, men de går åtminstone framåt.